Har gränsen förflyttats mellan folklig demokrati och personlig politisk makt?

I Sverige, liksom i ett antal andra västländer, pågår politisk turbulens. Och frågan är om dagens politiker sätter den egna politiska makten före folkets demokrati och folkets vilja. Politikernas uppgift är ju, att efter demokratiska val, representera folket.

I Sverige pågår fortfarande s k förhandlingar om vem som ska bli statsminister och vilket ”block” som ska styra. Ytterst egendomligt har det blivit att man fastställt en budget utan att ha en ledning. Normalt borde väl tågordningen vara den motsatta, dvs först en ledning med politisk inriktning, sedan beslut om budget och detaljer  I fokus står framför allt Centern och Annie Lööf, som med sina 8,6 % och 31 mandat, agerar som  det matematiska inflytandet vore minst dubbelt så stort. Är detta ett tecken på personlig politisk makthunger? 

I Storbritannien rasar debatten om brexit. Folket har röstat och klart sagt att man vill lämna EU. Premiärminister May har dels en strid med sitt eget konservativa parti på vilket sätt britterna ska lämna EU, hård eller mjuk brexit. I Parlamentet är en stor majoritet av Labour på väg att arbeta fram en ny folkomröstning, så att folket kan rösta rätt denna gång. Här är ett maktspel på hög politisk nivå med insatser av personlig maktstruktur. 

I USA har Trump gått på pumpen i Kongressen vilket innebär att man tvingas stänga ned vissa statliga myndigheter och ämbetsverk. Och i fokus står Trumps mur mot den mexikanska gränsen. Här kämpar Trump, i likhet med May i Storbritannien, dels mot sina egna republikaner dels mot Demokraternas representanter i Kongressen. Otroligt mycket och högt maktspel.

I Frankrike gör folket uppror mot President Macon och sätter eld på bilar mitt i Paris.

Folket kräver högre minimilöner minskade priser på bl a drivmedel. 

Och i Spaniens Katalonien kräver folket i demonstrationer självständighet. Även i Ungern demonstrerar folket. 

Men när det gäller folkliga demonstrationer ska man vara medveten om det inte bara är ”vanliga och folkliga” människor som driver demonstrationerna, utan här finns också ett stort antal ”proffsdemonstranter”. 

Så vi kan konstatera att det är politisk oro i ett flertal länder. En klar förändring är vi enskilda individer kan sitta hemma och följa debatter och presskonferenser i realtid. Ett bra exempel på detta är regeringsbildningen i Sverige, här har presskonferenserna avlöst varandra i TV, vilket innebär att vi kan bilda oss en egen uppfattning och inte enbart få färdiga analyser av media. Så oavsett om det händer i Stockholm, Bryssel, London eller Washington sitter vi parkett och när man då i Aktuellt eller Rapport hör experternas utlåtande känns det som ”det där vet vi redan och har en egen uppfattning om”. Detta har gjort att folket i dag, oavsett land, är väl uppdaterade och har en hög medvetenhet om politiken och politikerna, nationellt och internationellt.