Politiken ser inte ett OS-evenemang lika viktigt som tidigare

Att arrangera ett OS har alltid, hittills, varit ett eftertraktat evenemang. Det ger sportslig uppmärksamhet samtidigt som arrangören, staden/landet, får internationell marknadsföring.
Men nu har något hänt.

IOK har inför vinter-OS 2026 valt ut tre kandidater att arrangera OS 2026, Stockholm, Calgary samt Milano.

Sverige har presenterat en preliminär ansökan helt i linje med IOK:s nya linje där hållbarheten och ekonomin står i centrum. Spelen i Sverige är budgeterade till 13 miljarder, varav IOK skjuter till 9 miljarder. Resterande är intäkter är publikintäkter och kommersiella intäkter. Så den ekonomiska risken för Stockholm som stad liksom för landet Sverige är minimal.

Men IOK kräver att arrangören liksom landet har såväl ekonomiska garantier som politiken med sig.

Och det är här det hänt något, i samtliga tre presumtiva arrangörer. I Stockholm säger det nya styret Nej tack till OS, och i den politiska turbulens när det gäller regeringsbildningen råder även osäkerhet om Sverige som land ställer upp med garantier.

I Calgary ska en folkomröstning äga rum om en dryg månad och. i Milano har man fått Nej till statlig garanti.

Så IOk riskerar att stå helt utan kandidater till OS 2026 när de definitiva ansökningarna ska lämnas in i april nästa år.

Så det tycks att politiken, kanske också folket, inte ser ett OS på ett lika eftertraktat sätt som tidigare. Eller är det bara rädsla som speglar politikens inställning. Man vill att det egna landet ska delta i olika OS-spel, men inte vara arrangör själv. Som att ständigt vilja bli bortbjuden på middag hos goda vänner men aldrig bjuda tillbaka.